Jag börjar i det lilla

En del av helgen har jag ägnat åt att läsa en bok som heter "4 timmars arbetsvecka". Den är amerikansk (naturligtvis) och författaren menar helt enkelt att det går att jobba mycket mindre, genom att arbeta mer effektivt. I själva verket menar han att det räcker med att arbeta 4 timmar i veckan och ändå tjäna en massa pengar, men där väljer jag att ignorera honom. Vi lever i olika världar författaren och jag.

Men varför kasta ut barnet med badvattnet, han säger en massa kloka saker också, som jag kan ta till mig i mitt arbete, och spara tid, och kunna lägga den tiden på annat.

För er som redan läst en massa böcker av det här slaget är det säkert mycket skåpmat, men för mig som inte gjort det, blir det en del "ja just det så kan man ju göra"-insikter.

Så nu sitter jag här, på ett kafé i Nordstan i Göteborg, och ser vad jag kan förändra direkt, och jag tänker börja, i det lilla. Börja med att inte kolla min mejl mer idag. För det räcker med att göra det en gång om dagen. En gång i månaden, säger han som skrivit boken, men som jag sa - jag börjar i det lilla.

Göteborgs-Postens Per Planhammar blir illamående när han läser boken, men det blir inte jag.

Skvallerskryt om Lotten Lundeberg, demensteamet hos Enskededalens hemtjänst

Skvallerskryt har kommit från Stockholm, stadsdelen Enskede-Årsta-Vantör. Tack för det. En bra start på veckan, tycker jag. Boken läggs på lådan idag. // Lill

Hej! Jag har i och för sig flera arbetskamrater att skvallerskryta om, alla fantastiska teamledare för demensteamen i stadsdelen Enskede - Årsta - Vantör… men jag tänkte framför allt nämna en Lotten Lundeberg, teamledare för demensteamet hos Enskededalens hemtjänst, som med sin entusiasm peppar sina kollegor, håller i möten för teamet varje vecka, ser till att kontakten med anhöriga är regelbunden och god för att nämna några goda saker hon gör. Med vänlig hälsning Katarina Johannesson, projektledare

Var först med att skvallerskryta och boken är din

Jag har en fin liten bok liggandes här på skrivbordet. Bemötandelexikon heter den och

den verkar vara bra att ha om du arbetar med demenssjuka. Boken går naturligtvis att beställa, men jag skickar ett ex till den som först skvallerskryter om en arbetskamrat. Ett par meningar bara räcker.

Skicka skvallerskytet till lill@minsektor.se. Plus adressen jag ska skicka boken till. // Lill

Möte med mig själv

Nu har jag haft måndagsmöte med mig själv. Jag har gått igenom veckan som ligger framför mig, skrivit ner precis vad som är inbokat och precis vad som ska göras. Rätt så detaljerat. Nej, fel. Väldigt detaljerat. Det är en sådan vecka. Och med åren har jag lärt mig att jag missar mindre och stressen blir mindre om jag har allt på papper och håller mig till det pappret. Möte med sig själv är ganska trevligt, tycker jag. Ingen säger emot. Alla håller med.

Fredagsmys på jobbet

Fredag kväll och mycket att göra på jobbet så jag blir kvar. Laddat med chips har jag i alla fall gjort.

Skvallerskryt

När jag gick i andra klass fick jag och mina klasskamrater i uppgift att följa med en förälder till jobbet en dag och sedan skriva och berätta vad föräldern gjort på jobbet den dagen. Jag följde med min pappa till och jag minns att jag sedan skrev att "min pappa gör ingenting på jobbet, han sitter med fötterna på bordet och äter yoghurt". Det där har vi skrattat åt en del och jag skrattar lite nu också när jag konstaterar att jag själv har ett jobb där det går alldeles utmärkt att sitta med fötterna på jobbet och till synes inte göra någonting, även om jag naturligtvis gör det, för jag TÄNKER. Och i mitt fall och i många andras fall är det en viktig, men ibland underskattad och bortprioriterad del, av jobbet. Men nu vad det inte det jag skulle säga. Jag tänkte nämligen att jag skulle uppmana till lite skvallerskryt. Skvallerskryt är när man berättar om en arbetskamrat eller sin arbetsplats för andra personer. Och gör det i positiva ordalag. Berättar om någon som har gjort något bra eller något som fungerar väldigt bra. För sådant finns det alltid massor av, om man bara väljer att se det, vilket är själva poängen. Att välja att se det positiva och att välja att berätta om det för andra - sätta ord på det. För det man sätter ord på, det växer. Mer behöver nog inte sägas. Och med risk för att låta som Mia Törnblom, vill jag ändå uppmana er att sätta igång. Skvallerskryt! Sätt det i system att göra det och det kommer att hända saker på jobbet.

Du behöver uppdatera dig lite, sa frissan

Ett besök hos frisören. Kaffe, Hänt i veckan - du behöver uppdatera dig lite, sa frissan - och lagom längd på luggen. Dolph Lundgren har ny flickvän kan jag berätta.

Kloka Katarina Nordin

Jag vet inte vad det ser ut som på bilden, men här ser ni alltså en person som förklarar något och en person som lyssnar. Hon som förklarar heter Katarina Nordin och hon är arbetsterapeut på landstinget i Dalarna, en osedvanligt klok arbetsterapeut. Hon berättar om vinsterna med att göra smarta hjälpmedel lättillgängliga för äldre personer och vikten av att informera och introducera hjälpmedel på rätt sätt.

Denna kloka kvinna har jag pratat med idag, och intervjuat. Och lärt mig massor av. Och även om du tycker det är tråkigt att läsa rapporter, tycker jag ändå att du ska ta dig tid att läsa Katarinas rapport>>

Inspirationsdag

I går hade jag en inspirationsdag, eller ja - jag hade helt enkelt semester, jag var ledig. Men jag blev inspirerad och det var inspirerande. Alltså en inspirationsdag, som Pippi hade sagt. Nu är det dock slut på drönarlivet (3 dagars drönarliv har det varit, inte mer). Måste jobba.

Fotografiska

Det går inte att se, men installationen heter "Kött och magneter" och köttet rörde på sig där under glaset. Sågs på Liljevalchs.

En vägg täckt av paljetter, även det på Liljevalchs. Vackrare i verkligheten än på bild (som det mesta).

Favoritkrogen. Två besök blev det på tre dagar.

45 år i kroppen, 19 år i knoppen

Nej, så heter den inte, rapporten jag just nu sitter och läser. Men nästan. Den heter http://www.hi.se/sv-se/Publicerat/Teknik-for-aldre/Flexibel-hjalpmedelsinformation--och-tillganglig-vardagsteknik/”25 år i knoppen +65 i kroppen” – nya informationsvägar i Dalarna, och den handlar om hur äldre människor ska få tag på smarta vardagshjälpmedel. Utan att gå via sjukvård och förskrivningar och annat krångel.

Städar handväskan, städar huvudet

Varje morgon när jag kommer till jobbet skriver jag en lista över vad som behöver göras under dagen, i prioriterad ordning (även om jag inte alltid håller mig till den ordningen, så duktig är jag inte). Förr skrev jag på post-it-lappar, riktiga sådana, nu för tiden skriver jag på digitala post-it-lappar, och när listan är klar sätter jag igång och betar av. Men så ibland, vissa dagar, när det är lite mer än vanligt i huvudet och mer som ska göras, då behöver jag sortera mentalt innan jag skriver listan, och då brukar jag städa handväskan. För medan jag sorterar och slänger (jag har en stor handväska, full med massa bra-att-ha-saker, men den fungerar dessutom ibland som någon slags papper- och skräpkorg), gör jag detsamma även mentalt. Sorterar och rensar. Tills bara det viktigaste är kvar. Och när jag är klar med väskstädningen då är jag klar med vad som ska skrivas på dagens lista.

Idag började jag med att städa handväskan. Nu ska jag jobba.

Underbart är kort (men inte den här gången)

Blev ju så väldigt upplyft av en bok jag läste härom natten, men nu har jag svårt att minnas vad som stod i den. Inte bra. Behöver läsa den igen. Och eftersom jag inte har något lunchdate idag tänker jag plocka fram boken vid lunch. Måste bara ut och köpa något att äta först.

Mina milstolpar

I morse gav jag upp. Sprang över gatan till apoteket och köpte mitt första par läsglasögon (tidigare har jag bara smyglånat min mans). "En milstolpe", sa min arbetskamrat och ja, det får man nog kalla dem för. Milstolpar.

Hur rekrytera till äldreomsorgen när det inte längre går att fösa folk dit?

Att regeringen vill satsa 1 miljard kronor på kompetensutveckling i äldreomsorgen, det som kallas för Omvårdnadslyftet, kritiseras från bl a facklig håll. Kommunal menar att det inte är bristande kompetens som är äldreomsorgens stora problem utan helt andra saker, t ex arbetsförhållandena och det faktum att så få yngre människor vill arbeta i äldreomsorgen över huvud taget. Nu tycker inte jag att det ena behöver utesluta det andra, det kan visst vara idé att satsa på kompetensutveckling även om det inte löser allt. Arbetsförhållandena kan på vissa håll vara ett bekymmer (dock inte över allt) och faktum är att få yngre personer tycker att äldreomsorgsarbete verkar vara särskilt roligt eller lockande. Däremot ska man komma ihåg att det är svårt att få kompetensutveckling att ge bestående resultat. Det beror alldeles på hur man lägger upp det. Generellt kan sägas att det där med att skicka iväg folk på utbildning är värdelöst, det förändrar sällan någonting. Ska utbildning leda till förändring, vilket det ju ska, handlar det om att utbildningen ska involvera alla på en arbetsplats och att utbildningen helst ska ske på arbetsplatsen.

När det gäller det här med att få yngre personer vill arbeta i äldreomsorgen, kommer jag att tänka på hur det var när jag gick på högstadiet. Innan vi skulle välja linje på gymnasiet fick vi alla ett enskilt samtal med syokonsulenten. I princip alla tjejer som inte visste vilken linje de ville gå, eller som inte visste vad de ville jobba med i framtiden, rekommenderades att gå Vårdlinjen. Ingen diskussion. Tjej? Oklara framtidsplaner? Vårdlinjen. Och därav alla kvinnor i min ålder som arbetat i vården i alla år utan att egentligen veta varför. Det blev bara så. Halkade in på ett bananskal. Möjligen är det så att syokonsulenterna, som idag heter något annat, inte föser in unga tjejer på Omvårdnadsprogrammet i samma utsträckning som tidigare (uppenbarligen gör de ju inte det). Och antagligen är det så att dagens generation unga tjejer inte låter sig fösas på samma sätt. Och då återstår problemet. Hur rekrytera till äldreomsorgen när det inte längre går att fösa folk dit? Återkommer till det. Nu måste jag äta, för jag är hungrig. Dagens lunchmacka innehåller tomat- och olivröra plus salami.

Omvårdnadslyftet

Min arbetsplats ligger granne med Saluhallen Briggen i Göteborg och där äter jag ofta lunch, eller för den delen köper en lunchmacka. För tillfället håller jag på och äter mig igenom en av butikernas lunchmackemeny och idag blev det en smörgås med kycklingröra. Inte särskilt god dessvärre, mer majonnäs (eller vad det nu är) än kyckling. Och eftersom jag inte kan glädjas åt smörgåsen (nej, jag är inte särskilt petig med maten, den här var verkligen inte god), försöker jag istället glädja mig åt Omvårdnadslyftet. Kan bli något bra, kan slarvas bort. Som allt annat. Vad tror ni?

Idag gör vi film

Idag gör vi film. Informationsfilm om varför det är lönsamt för kommuner att samarbeta med fastighetsägare när det gäller bostadsanpassningar, dvs att bygga bostäder som redan från början är anpassade efter äldre människors behov. Lönsamt är det eftersom då kostnaderna för individuella bostadsanpassningar minskar.

Senior vid 55?

Begreppet +55 används nuförtiden i alla möjliga olika sammanhang. Och oftast när man talar om seniorer. Hur är det möjligt? Inte sjutton är väl människor seniorer bara för att de fyllt 55. När jag tänker på femtiofemåringar i min närhet så finns inget senioraktigt över dem över huvud taget. Senior är man väl inte innan 75? Eller?

2011 är det stora firaråret

Jag har aldrig varit särskilt bra på att fira, i jobbet menar jag. Är snarare en sådan där som bara harvar på och när det går bra så ska det inte stiga en åt huvudet för man vet inte vad som händer, rätt som det är kan det gå åt skogen och här gäller det att vara på tå hela tiden. Ja, ni fattar. En ganska vanlig inställning. Trots att jag vet att det inte är bra. För fira ska man göra. Uppmärksamma när man lyckats med någonting och därmed öka chansen att man lyckas igen. Fokus på det som funkar. Så är det. Och så har jag bestämt mig för att göra i fortsättningen. Så i fredags firade jag faktiskt. Kändes bra. Tänker jag fortsätta med.

Solskyddskräm framför datorn?

En kompis var och fick en ansiktsbehandling. Ansiktsbehandlaren sa att om man sitter framför datorn mycket så ska man smörja ansiktet med solskyddskräm. Annars blir huden torr.

Jag sitter framför datorn mycket. Väldigt mycket till och med. Och huden är torr, ja det är den. Men jag vet inte. Vad tror ni? Solskyddskräm?

Är Downs syndrom en diskriminering?

Minns ni ICA-Jerry, killen som var med i mataffärens reklamfilm? Killen med Downs syndrom är väl bäst att tillägga eftersom just den saken, att Jerry har Downs syndrom, bidrog till att en massa människor anmälde filmen till Reklamombudsmannen. För att filmen var diskriminerande. Ja, alltså att Jerry blev diskriminerad genom att vara med i filmen. Något sådant. Så infernaliskt dumt. Som att det är en diskriminering att ha Downs syndrom.

Nu har i alla fall Reklamombudsmannen beslutat att filmerna inte var diskriminerande. Tvärt om. Tack för det Reklamombudsmannen. Vilka som diskriminerar i det här fallet råder det väl ingen tvekan om.

Promenera mera

Det sägs att Amelia Adamo tar med sig folk på promenadmöten. Istället för att sitta och häcka på ett kontor knatar hon och den hon ska prata med runt på en promenad medan de pratar, t ex när det är dags för medarbetarsamtal. Jag tycker det låter som en strålande idé. För något händer med ens tankar när man rör på kroppen, det sätter igång ett slags flöde.

Själv brukar jag promenera när jag har kört fast, när tankar bara mal runt utan att formas till något konkret. Och det fungerar för det mesta. Efter en promenad har jag fått lite struktur i huvudet igen, tänker klarare. Idag blev det en förmiddagspromenad i Masthugget.

Nytt år och nya möjligheter

Ja, jag vet. Det är slitna ord, för att inte säga en klyscha, men ändå, visst känns det lite så när ett nytt år tar vid. Som om det mesta är möjligt, som att chansen finns? Så tycker i alla fall jag, och även om jag med åren lärt mig att vara något sånär realistisk med mina nyårslöften, så kan jag ändå inte låta bli att ta i lite grand. Lägga ribban lite högre än jag vet att jag borde. För jag vet också att jag med mina nyårslöften, som väl ibland handlar om att ta mig till stjärnorna, faktiskt brukar bidra till att jag åtminstone hamnar i trädkronorna och det är inte så illa.

I år är antalet nyårslöften fem. Eller ja, det var de från början, jag fyller på successivt. Några av dem har med jobbet att göra och ett av dem handlar om att bli bättre på att fira framgångar. Det borde väl inte vara så svårt att hålla det löftet? Jag gillar ju både framgångar och att fira.