Gott nytt år

Nu har jag jobbat färdigt för i år. Ska ut på stan och köpa ett par strumpor till nyårsfesten, strumpor som antagligen kommer att gå sönder redan under middagen. Ska bara stänga ner datorn och packa ner det jag behöver ha med mig hem under helgen, lite jobb blir det nog på söndag.

Ett stort tack för i år och en önskan om ett riktigt bra 2011. Det borde kunna bli ett toppenår, tycker jag (tycker jag varje år). Gott nytt.

Ändrade mössvanor

På min nya arbetsplats har folk mössa på sig inomhus. Så det har jag också börjat ha. Det är skönt. Varmt om öronen.

Jag gillar pulverkaffe

Jag har alltid tänkt att jag är en person som ogillar rutiner och struktur, att jag istället vill ta dagen som den kommer, att jag gillar när ingen dag är den andra lik. Men nej, det stämmer inte alls, jag måste erkänna att min självinsikt är usel.

För ett par veckor sedan flyttade vi till ett nytt kontor, och snabbt har jag skapat rutiner för det nya. Alltifrån vad jag ägnar mig åt på bussen in till stan då jag läser de där böckerna som jag inbillar mig ska göra mig bättre på mitt jobb, till hur jag beter mig när jag kommer till kontoret, jag börjar med att sätta på datorn och låter den gå igång samtidigt som jag sätter på vatten till mitt pulverkaffe. Bara det att jag börjat dricka pulverkaffe, som om det vore den mest självklara sak i världen. Gott är det dessutom. Även det är en ny vana. Att gilla pulverkaffe. Bara sådär.

Tre bollar i luften

Vi har flyttat till nytt kontor. På Tredje Långgatan 10 i Göteborg. Kom gärna förbi och hälsa på. Än så länge har vi bara pulverkaffe att bjuda på, men snajsigare kaffevarianter är på gång - om du tillhör dem som tycker att pulverkaffe känns förlegat (själv tycker jag att det är helt ok).

Nytt kontor brukar innebära nya omgivningar. Fast inte i det här fallet, för i de här kvarteren känner jag mig hemma, här har jag bott. Därför var det heller inte svårt att hitta en bra lunchpromenadssträcka. Och den har jag gått nu. I kylan. Jag fick aldrig riktigt upp värmen. Trots ett intressant telefonsamtal och framtidstankar. Vad jag tänkte på var "tre bollar i luften". Jag tjuvlyssnade på några härom dagen och hörde att de sa att man kan aldrig ha fler än tre bollar i luften om man ska lyckas. Jag tror att de tänkte ur ett jobb/verksamhetsperspektiv, det var åtminstone så jag tänkte på det under min promenad. Inte fler än tre bollar i luften. Linda och jag behöver alltså bestämma vilka tre bollar det ska vara nästa år.

REIDEM ALAICOS

Resten av arbetsdagen ägnar jag åt den här boken. REIDEM ALAICOS heter den.

Arbetsveckan börjar bra

Jag är inte så piffig av mig men har i alla fall nu på morgonen satt en julstjärna i fönstret på kontoret och visst blev det fint? Så hittade jag en Trisslott som jag skrapade och vann 25 kronor på. För det ska jag köpa julmust. En bra start på en bra arbetsvecka.

Klimakteriekampanj

Idag har jag tröttat ut min kollega Linda Marklund med att prata om klimakteriet. Nej, det är inte dags än för min del, men jag har många i min omgivning som svettas, är nedstämda och en del annat mindre roligt.

Vad jag har plågat Linda med är en idé om en klimakteriekampanj. Men eftersom den tanken nog får betraktas som en affärshemlighet berättar jag inte mer utan återkommer. Du som har förslag på vad en klimakteriekampanj skulle kunna innehålla - högt och lågt - hör av dig! lill@minsektor.se

God morgon. Hör av er.

Börjar dagen och veckan med att dricka kaffe, äta frukost, läsa GP och DN och läsa mejl. Inte allt på samma gång men nästan. Vad händer med er i veckan? Är det något på gång på jobbet? Något ni vill berätta för andra om? Hör av er i så fall lill@minsektor.se.

Hoppas dagen blir bra! Det borde den väl kunna bli va? Förresten missa inte våra bokutlottningar på www.aldreomsorgsbloggen.se och www.lssbloggen.se. Vi kottar ut böcker hela veckan. // Lill

PS. Pannkakorna på bilden är bara en önskedröm. Min frukost består av knäckebröd.

Ingen är omyndigförklarad

Läser att någon som arbetar i en gruppbostad säger att "alla är inte omyndigförklarade", dvs bland dem som bor i gruppbostaden. I själva verket är ingen omyndigförklarad, vi omyndigförklarar inte människor i det här landet längre.

Är du avundsjuk?

Det talas ofta om att vi är så avundsjuka på varandra i det här landet, den svenska avundsjukan. Jag vet inte jag. Är vi verkligen det?

Läser om en konsult, hon kallar sig Framgångsexpert och det kanske hon är, som tycker att företag borde ha en policy om hur man ska hantera den interna avundsjukan på våra arbetsplatser.

Personligen är jag lite policymättad och dessutom känner jag inte igen det hon säger, om att avundsjuka är något vanligt på en arbetsplats. Möjligen beror det på i vilken bransch man arbetar eller möjligen är jag bara blind. Ska fundera lite på det. Här kommer i alla fall några ord inkl råd från Framgångsexperten, som heter Annika R Malmberg>>

Visst kan man väl lära av andras misstag? Visst? (Nej.)

Tanken med Äldreomsorgsbloggen och LSS-bloggen är att man ska kunna lära sig något av det som finns att läsa där. Ni vet, sprida lite goda exempel. Ta lärdom av varandra. Inte behöva uppfinna ett hjul som redan är uppfunnet.

Fast allt som står på bloggarna är inte goda exempel. En hel del är eländiga exempel. Artiklar om när äldreomsorgen eller handikappomsorgen inte fungerar. Periodvis är det faktiskt rätt så mycket av den varan.

Men visst kan vi väl lära även av de dåliga exemplen? Tänka att "sådär ska vi inte göra". Eller?

Mitt huvudämne på universitetet var pedagogik. Jag vet att det sas att man aldrig ska prata i negationer om man vill få människor att göra något. Man ska inte säga "skrik inte", man ska säga "tala i normal samtalston". Chansen är större att personen i fråga sänker rösten då.

Hm, det talar emot min tanke om att det går att lära av andras misstag. Det mesta talar emot det. Jag lär aldrig av andras misstag. Jag lär mig knappt av mina egna. //Lill

Maktord?

I äldreomsorgen i Göteborg finns en enhetschef som heter Jim-Alex Minorsson Hirschi. Han funderar och skriver en hel del om sin arbete och sin yrkesroll. Det är intressant och uppfriskande läsning och jag kan rekommendera hans blogg Släpp loss de äldre. Han har även startat en grupp på Facebook som heter Social omsorg, och där ställde han igår frågan: Vilket begrepp tycker du ska användas i äldreomsorgen? Omsorgstagare? Vårdtagare? Patient? Brukare? Kund? Klient? Den enskilde? Den äldre? Pensionären?

För en utomstående kan frågan verka meningslös, spelar det verkligen någon roll vad vi kallar personerna för? Själv är jag övertygad om att språket påverkar och speglar våra tankar och känslor, och tvärt om - och tycker därför att frågan är viktig. När jag arbetade på ett vårdhem på åttiotalet, där det bodde personer som hade en utvecklingsstörning, fick jag lära mig att säga "elever". Sedan dess har vårdhemmen lagts ned och "elever" bytts ut till andra ord. Men inte till något enhetligt. Precis som i äldreomsorgen används även i handikappomsorgen en massa olika ord och begrepp när vi pratar om dem som t ex bor i en gruppbostad.

Jag är inte säker på att det är viktigt med att samma ord används över allt, men om inte annat så tror jag att alla olika ord står för att vi faktiskt inte är säkra på vilken relation personalen i äldreomsorgen och handikappomsorgen har eller ska ha till brukarna. Något håller på att förändras. Och av det kan det bli något bra, tänker jag.

Själv använder jag oftast ordet "brukare". Inte för att det är ett vackert ord, snarare krystat. Men det känns neutralt, det finns ingen maktrelation inbakat i det. Eller har jag fel?

Damma av en gammal etikutbildning

I Kumla kommun ska äldreomsorgspersonalen gå en etikutbildning, det är ju i Kumla som ett antal personer blivit avstängda från sina arbeten på ett äldreboende, eftersom de misstänks för att ha kränkt de gamla som bor där. I dag läser jag att chefen säger att de ska damma av en gammal etikutbildning.

Nu tror jag inte på allt jag läser, för hon kan väl knappast ha sagt så? Damma av? Det låter inte så seriöst.

Hum hum

Min Sektor AB, dvs företaget som står bakom Äldreomsorgsbloggen och LSS-bloggen, dvs mitt och Linda Marklunds företag, ska få en ny logotyp. (Eller ny och ny, vi har väl egentligen aldrig haft någon.) Så nu ger vår webbdesigner Martin oss olika förslag att ta ställning till. Jag och Linda tittar, hummar lite och ger Martin feedback.

Matlagning inom hemtjänsten 1

Bläddrar igenom en liten käck bok om matlagning inom hemtjänsten. Den innehåller både fakta, tips och recept. Så här står det t ex på en av sidorna:

Det är viktigt att maten doftar!
Förslag på "dofter" till matlagningen:

• Lägg lagerblad, dill eller andra kryddor i potatiskoket.
• Använd frysta örtkryddor i varma såser eller när man värmer färdig mat.
• Fräs de färdiga färsrätterna i smör eller smör/oljeblandning.
• Grädda bake-offbröd i samband med måltiden.

Mer om boken "Matglädje på 20 minuter" hittar du här>>

333 fantastiska idéer om hur du motiverar personalen

Den här boken säljer väldigt bra. Så om ni tror att bra försäljningssiffror när det gäller en bok är detsamma som att boken är bra (det brukar väl hänga ihop), ska ni nog beställa varsitt ex>>

Vilken grupp ska ha krutet?

Läser en amerikansk undersökning om motiverade och ickemotiverade människor på jobbet. Enligt den här undersökningen är 29% av dem som jobbar motiverade. De har någon slags passion och de känner sig delaktiga - kommer med idéer och vi verksamheten framåt.

Så finns det gruppen oengagerade, sömngångargruppen. De gör det de ska men gör det utan energi och lust. Enligt undersökningen tillhör 56% den här gruppen.

Till sist. De som är aktivt oengagerade. Alltså inte bara oengagerade utan AKTIVT oengagerade. De sabbar helt enkelt. Den gruppen utgår 15% enligt undersökningen.

Vet inte om du känner igen det, eller om du känner igen dig själv och vilken grupp du tillhör. Är du chef är nog den intressanta frågan vilken grupp man ska lägga mest krut på.

Simultankapacitet

I går satt jag i ett långt telefonmöte. Då passade jag på att sticka färdigt den röda halsduk
jag stickat på sedan i julas då jag fick garnet och stickorna av min syster. Simultankapacitet med andra ord. Inget konstigt alls. Kvinnor har väl i alla tider gjort annat samtidigt som de haft ett handarbete i händerna.

Och ändå. Ändå satt jag och tänkte att det var tur att ingen såg mig. Tänkte att det oengagerat och oseriöst ut. Vilket det inte var. På bilden poserar min man med den röda halsduken. Han var mest imponerad av att halsduken blivit färdig.